Ida @ 13 december 2007

Den 1 december 2007 slutade jag och Lasse att leva i synd då vi gifte oss i Fogdö kyrka i Strängnäs. Vi passade även på att döpa vår son Hampus fem månader denna dag. Vi ville döpa honom efter vår boxer Dogge som vi för mindre än ett år sedan blev tvungna att låta leva vidare i bara våra hjärtan efter en längre tid smärta och sjukdom. Vi ville döpa vår son till Hampus som tilltalsnamn, Dogge för att bevara minnet av vår älskade och saknade hund samt Anders efter min far.

Då vi satt i samtal med vår präst inför cermonin bad vi att få ha en litet fotografi på Dogge vid dopvattnet och i tysthet tända ett ljus för honom samtidigt som Hampus döptes. På detta önskemål svarade prästen att djur inte har ett själsligt liv och av den anledningen var det otänkbart att tända ett ljus i kyrkan för vår avlidne hund. Om detta är svenska kyrkans ståndpunkt eller enbart denna prästs låter jag vara osagt. Dock gjorde detta svar oss mycket ledsna och om vi hade haft mer tid på oss hade vi antingen bytt präst eller valt ett borgligt bröllop och haft en namngivarefest då denne prästs övertygelse går tvärtemot både vår erfarenhet och tro. Lasse är dock mer rationell och logistiskt lagd än jag som är en känslosam och impulsiv människa och jag erkänner att det var en bedrift av honom att få mig att inse att med så kort varsel fanns det ingen möjlighet att göra några ändringar och t.ex. manövrera om 60 gäster. Vi valde att låta ursprungsplanen fortsätta. Som ni säkerligen förstår så var det då heller inte tänkbart för prästen att uppfylla vår önskan att få ha våra hundar som tärnor i kyrkan…

Dock så började jag fundera över begreppet själ och dess betydelse samt prästens åsikt och där med de olika tankar som finns gällande djur, hundars i detta fall, själsliga liv. Enligt wikepmedia, ordbok på Internet är ” Själ eller psyke ifrån (grekiska: psyché ) är en sammanfattande benämning på alla mentala förmågor hos levande varelser: förnuft , karaktär , känsla , medvetande , minne , perception och tänkande ”

Vi människor kan uttrycka oss i ord, vi kan beskriva hur vi känner oss och upplever saker och ting när vi vill. Detta gör vi med vår vilja och tankeförmåga. Vi kan frambringa en bestämd minnesbild när som helst. Hundens medvetande däremot består av känslor. Hunden lever i nuet och saknar förmågan att hålla kvar minnesbilder och känslor. Däremot så kommer och går dessa beroende på den yttre påverkan, dessa retningar framkallar igenkännande av en gammal minnesbild och framkallar känslor som leder till ett beteende.

Att påstå att hundar saknar själ är för mig är lika absurt som när man fortfarande i Sverige under 70 – talet opererade spädbarn utan narkos och bedövning då man ansåg att de inte kunde känna smärta. Denna tankegång har och finns fortfarande kring djur både i Sverige och runt om i hela världen gällande t.ex. kupering av hundar för att tillfredställa människans skapade ideal samt vid kastrering av grisar, tjurar och hingstar. Ett argument i debatten är att djur inte skriker när man utför dessa ingrepp vilket man likställer med att de inte kan känna smärta. Detta resonemang för mig är att vi återigen förmänskligar våra djur och hundar då vi tycks tro att de skall ge samma uttryck som människan i en upplevelse. Hundar är djur och inte människor, detta i sig betyder inte att hundar inte kan känna smärta och vidare att de skulle sakna en själ.

Varför vår boxer Dogge en vintermorgon i uppletanderutan fortsatte jobba och leta föremål medan vi såg att snön färgades rödare och rödare har jag ingen aning om. Han kom inte in till oss förens han hade hittat föremålet 3-4 minuter senare dock bara med en halv trampdyna. Kanske säger detta mer om hans karaktär och lojalitet än om hans förmåga att känna smärta?

För ett tag sedan så kom en kvinna med sin jack Russel tik till mig för att få hjälp då hennes hund bitit henne svårt då hon gosat med hunden som så många gånger förr. Detta beteende hade nu upprepat sig ytterligare vid två tillfällen och kvinnan hade fått råd av många att avliva hunden då det var ”mentalt fel” på den. Efter närmare samtal med kvinnan och genomgång av hunden sände jag dem till veterinär som kunde konstatera att hunden led av sprucken trumhinna, inflammation i örat och infekterade blåsor i örongången. Om en hund kunde tala människospråk skulle den aldrig ha bitit sin matte. Den hade ringt efter en taxi och själv åkt till veterinären och talat om vart den hade ont, precis som vi gör när vi är sjuka. Nu kan inte hundar tala varken svenska eller människospråk. Hunden ifråga hade trots att den inte kunde tala fortfarande ont och det blev värre smärta när matte envisades att klappa den på huvudet och ta i öronen. Kort och gott så sa hundens sunda förnuft att klapparna av matte gjorde smärtan värre varpå den var tvungen att agera instinktivt. Precis som jag när jag klämde min tumme i bildörren när jag var 10 år gammal. Jag fann mig stå med en stängd bildörr och med min tumme i kläm, omedvetet öppnade jag bildörren innan jag började gråta och skrika av smärta.

Jack Russel tiken ifråga fick medicine och inom 14 dagar var den sig själv igen och gosade med matte som aldrig förr. Som knorr på incidenten kan jag även berätta att kvinnan talade om för mig i efterhand att hunden hade försökt i ett par dagars tid undvika deras gosstunder på kvällen. Hunden hade även morrat åt matte vid ett gostillfälle. Detta hade inte bara gjort matte orolig utan även rädd varpå hon skällde på hunden samtidigt varpå hon insisterade på att gosa än mer med hunden då hennes mänskliga känslor och egoism hade fått sig en törn av hundens undvikande beteende till henne.

Vem kan påstå att denna Jack Russel tik inte kunde uppleva smärtan i öronen och att hon inte heller var medveten och kunde förutse i vilka situationer denna smärta blev värre? Vem kan påstå att hon inte är en tänkande varelse när hon försöker dra sig undan för att slippa än värre smärta? Vem kan säga att hon inte upplever känslor då hon som första åtgärd försöker dra sig undan för att skona sin matte? Vem kan klandra henne för att hon säger ifrån till sin matte när hon slutligen blir tvungen att använda det enda språk hon kan? Vem kan påstå att hon inte har en själ?

Alla vi som lever och dessutom arbetar med hundar av alla de olika slag kan vittna om att alla hundar har karaktär men att även denna karaktär skiljer sig åt stort mellan olika hundar vilket förmodligen inte enbart är på grund av olika rasegenskaper utan kanske snarare den specifika hundens erfarenheter i livet. Om ett djur, en hund kan anpassa sig och förändra sig efter upplevelser och förändra sig i sitt beteende utefter upplevda erfarenheter hur kan man då påstå att hunden skulle sakna mentala förmågor som ett sunt förnuft, inte kunna uppleva olika känslor i olika sammanhang, inte ha en medvetenhet om sig själv eller sin omgivning, sakna uppfattningsförmåga, ej ha ett minne och inte kunna tänka och fatta egna beslut.

Vår schnauzer Stella är ingen mys och kel hund. All närhet sker på hennes villkor och hon är fullt nöjd med kroppskontakt i soffan. Så länge man inte klappar henne ligger hon och myser men om man klappar henne ger hon mig en blick som kort och gott talar om att det är under hennes värdighet att bli klappad utan att hon bett om det varpå man känner hur blicken tränger sig djupare in i ens kroppen och det blir lite kyligt. Stella hoppar sedan ned och lägger sig i den andra soffan men precis innan hon kryper ihop tittar hon under sin lugg på mig med en blick som frågande och uttrycksfullt säger: Var det där verkligen nödvändigt? Jag blev tvungen att flytta på mig!

Men i min svåraste stund, en natt, jag plötsligt vakande upp och insåg att jag var tvungen att fatta mitt svåraste beslut i livet, att ta bort vår älskade Dogge. Jag smög upp ifrån sängen och tassade ljudlöst ut ur sovrummet. Jag drog igen dörren lite lätt för att inte väcka Lasse och Dogge som låg och snarkade i kapp i sängen medan Stella låg ihoprullad i vår garderob.

Jag gick ut i köket och med ryggen mot väggen gled jag sakta ned mot golvet, ihop krupen i mörkret och tårarna rullade nedför kinderna. Jag gömde mitt skrik och sorg i en kudde som jag smugglat ut ifrån vårt sovrum. Så plötsligt så hör jag små avvaktande tassljud komma gående. Hon kommer sakta smygande, lite lätt hukande i kroppen med öronen bakåt och huvudet sänkt kryper hon in i min famn och försiktigt klättar upp i mitt knä. I mörkret känner man hennes sträva tunga slicka bort mina stora salta tårar som rullar nedför min kind och i detta ögonblick får jag krama henne och hon ger tröst. I denna stund, gav hon mig det jag behövde på sin egen bekostnad. Vi blev sittande på golvet, så småningom somnade Stella i mitt knä och genom köksfönstret såg jag solen gå upp. Ett svårt beslut var fattat samtidigt som jag upplevt en fantastisk upplevelse med Stella där våra själar mötts och vi bara var. Hund och människa i samförstånd, ett ögonblick då vår art skillnad, vårt olika beteende, vårt olika språk och olika egenskaper var av ingen betydelse.

» Tillbaka till bloggens förstasida